Varför?

Har gått och funderat de senaste dagarna över om jag ska göra detta inlägg eller inte. Att skriva om det som rör sig i mina innersta tankar just nu. Men nu har jag bestämt mig. Jag gör det. Jag delar med mig. Som en del i min sorgeprocess.

Ja, jag har sorg. En stor ofattbar sorg som omsluter mitt hjärta och som gör mig ledsen, nedstämd och att livet känns tungt. Sorg för att häromdagen gick min mammas älskade man, Tommy, bort endast 57 år gammal. De sista åren i sittt liv kämpade han en hård kamp mot diverse sjukdomar men det blev cancern som tog honom ifrån oss. Cancer, helvetes jävla skitsjukdom! HATAR den. Varför skulle den drabba vår familj? Jag vill ha Tommy tillbaka och att allting ska bli som förut igen. Jag vill se Tommys glada ansikte, känna hans varma kramar, höra hans glada och alltid optimistiska stämma, se honom njuta av god mat, se honom leka med våra pojkar och mycket, mycket mer. Men det går inte längre och det kommer aldrig mer att hända i verkligheten. Faaaan också! Det enda sättet att "uppleva" det igen är att frammana minnena ur sitt innersta. Jag ska se till att minnena aldrig bleknar.

Jag känner mig besviken på livet som låter detta hända inte bara vår familj, utan även många andra familjer. Vi är inte ensamma om att drabbas men det spelar liksom ingen roll, för vi och resten av världen har mist en enormt fin person. Varför händer sånt här? Varför finns det så fruktansvärda sjukdomar som cancer som bara för med sig en massa smärta och lidande?

Jag kan för mitt innersta inte tro att det finns en gud. En kärleksfull gud som älskar oss människor och vill vårt bästa. Kan inte tro det när det ser ut som det gör i världen eller när sjukdomar som bl a cancer drabbar oss människor. Jag har lagt ner tron. Så det så. Det gjorde jag för länge sedan. Och inte har mitt liv försämrats för det och inte mår jag dåligt av det heller. Jag behöver den inte. I alla fall inte just nu.
Jag tror (!) inte att det inte finns några svar på mina varför men det känns bra att få ställa frågorna, att få ur sig dem och att få vara arg och besviken på livet. Jag vet att jag kommer på banan igen men jag kommer inte att vara mig riktigt lik. När såna här livskriser, eller vad man nu ska kalla dem, drabbar en tror jag aldrig mer att man blir densamma som innan. Man gör en liten eller stor kursändring i livet och samlar på sig nya erfarenheter i livets ryggsäck, både bra och dåliga erfarenheter, och så går man på något förunderligt sätt vidare. Men just nu känns det inte som att man vill just det, gå vidare.

Åååhhh Tommy, du fattas oss något oerhört. Men vi ses om en tid igen, det är jag däremot helt övertygad om. Då ska vi äta gott, grilla, prata, skratta och allt det där andra som vi inte hann göra här på jorden! Så till dess, kom ihåg att vi älskar dig.

Camilla